Så kom då beslutet och som jag väntat blev det inget förbud, även om jag personligen lutade åt att det skulle ske genom att frågan grävdes ner i någon utredning som sedan några år senare skulle avskrivas.

Dock detta beslut gav en känsla av kurage hos politikerna som jag saknat länge och som ingav en känsla av hopp om framtiden.

Nu har det gjorts klart att hundar har samma rätt som alla andra djur och varelser att vistas i naturen oavsett om den förvandlats till förmänskligad stadsmark eller fortfarande är vildvuxen utanför staden. Människan är ett konstigt djur, vi tar på något sätt för givet att vi står över alla andra varelser på jorden även när det gäller rätten att besluta om andras rätt att finnas, som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Det oroar, om den grundläggande tanken hos oss människor är, utan att tänka efter, att vi spontant kan besluta om andra varelser liv och död utan minsta reflektion, då är det inte konstigt att jorden inte utvecklas harmoniskt med övriga liv och naturliga flöden.

Att Hanna Broberg blev citerad i Vi i Vasastan veckan innan, med åsikten att polisen hade viktigare saker att göra än att jaga hundägare, kändes ju även det som en befrielse. Jag skriver citerad för man vet aldrig när man har med Vi i Vasastan att göra. Personligen lärde jag mig, när jag träffade Lars Lehman att även han var en resonabel konstapel som för det mesta blivit förvrängd av tidningen.

Jag tror vi kan avskriva ”Hundkriget i Vasastan” nu, som en tidningsanka producerad av Vi i Vasastan. Men man får förstå dem med, även de vill ju överleva och konflikter säljer bra.

Även om hundkriget verkar gå till sitt slut så innebär inte det att allt är 100% bra med alla hundar i Vasastan, kommunen borde ta initiativet tillsammans med Länsstyrelsen och SKK, för att bilda en policy grupp som borde arbeta fram riktlinjer för hur hundar skall kunna få en naturlig plats i staden.

Hudfrågan är känslig och även om hudar inte utgör någon reell fara för människor i staden så utgör många människor en reell fara för många hundar. Hunden måste på ett aktivt sätt implementeras i samhället och upplevda faror och oro hanteras på ett adekvat sätt.

Hundrädsla är tex inte en fråga om koppel på hund utan en mycket större fråga som bör hanteras, samma sak gäller hundallergier som för många är skrämmande, denna fråga måste få en seriös behandling. Sedan som sagt har vi alla understimulerade hundar som inte får sina rättigheter tillgodosedda, framförallt när det gäller motion, men även när det gäller rätten att bli en social del av hundflocken i staden.
Till detta kommer hundens rätt att delta i samhällslivet som en social varelse, frågan om hundar och gemensamma lokaler, kaffer, restauranger mm bör hanteras på ett seriöst set, för hunden är en del av samhället och hundarna blir fler och fler och kommer så att bli i ett samhälle som allt mer består av ensamhushåll, samtidigt som vi blir äldre och äldre.
Dagens hund är en samhälls varelse som är hygieniskt minst lika ren som vi människor och ofta renare, våra hundar har ett bättre bakteriedödande system än vi själva och med att vi idag rengör och vårdar våra hundar på ett sätt som var helt främmande för tidigare generationer så är stadshunden ett hygieniskt föredöme, vem skulle köpa special schampo för sin hund för 50 år sedan? Idag är det naturligt ”min hund skall vara reare än allt annat”.

Idag gör vi det enkelt för oss vi soppar frågan under mattan och med jämna mellanrum dyker krav på förbud eller förföljelse upp. Människor med hund allergiska problem vill gärna kräva hundförbud över allt medan det inte faller någon in att kräva att alla träd och gräsmattor skall utrotas för alla pollenallergikers skull.
Personligen är jag allergiker som i stort lyckats arbeta bort min hundallergi men samtidigt har min pollenallergi utvecklats mer och mer vad nu det kan bero på. Men det får mig inte att vilja kräva träd och gräs fria ytor i staden utan tvärt om jag vill ha fler (friska) träd i staden och mer gräsmattor.

Hunden som del av den moderna familjen är ett faktum oavsett om hunden är enda familjemedlemmen eller en av en stor familj och hunden måste få en plats i samhället som gör att den kan finnas utan att utgöra ett problem eller själv bli behandlad som ett problem, men för att det skall ske måste frågan hanteras seriöst av myndigheterna och inte soppas under mattan.

Rätt hanterad kommer hunden att bli en mycket viktig del av samhället som kommer att spara miljontals kronor av skatte pengar för oss alla, bara detta faktum gör det värt för kommun och länsstyrelsen att hantera frågan med seriös meddel istället för att antingen bara förbjuda eller ducka.

Hunden människan bästa vän, nu är det tid för att människan skall bli hundens bästa vän också